Mirakel
Ursäktar min frånvaro från bloggen några dagar.
Men den här gången tycker åtminstone jag att jag har ett fullt giltligt skäl. I lördags, den 24 juli kl23:47 kom vår lilla dotter till världen! Livia ska hon heta, och hon är det finaste jag vilat mina ögon på!
Förlossningen gick bra. Värkarna satte igång så smått fredag eftermiddag när jag och mamma var på loppis uppe på torpet. De tog i framåt kvällen och natten, och fem på morgonen på lördagen var jag och Ted inne på Mölndals förlossning. Jag fick bada och de mätte mina värkar och bebis hjärtslag. Vid halv tolv konstaterade de dock att värkarbetet inte var fullt igång och jag hade från fem på morgonen inte öppnat mig mer än de 3cm som var när jag kom in. De skickade hem oss.
Här vart jag helt förkrossad. Det skulle ju komma en bebis, jag ville inte åka hem! Väl hemma googlade jag om värkar som avtar, vilket de hade gjort vid det här laget, jag hade knappt ont alls. Jag läste om folk som haft det som jag, värkarna stannade av, och hela förlossningen dröjde över en vecka! Jag läste också råd som att det var bra att promenera för att få igång det igen. Så jag och Ted gick ut på en timmes promenad. Jag gick som aldrig förr! Väl hemma fortsatte jag att gå i trädgården och i huset, runt runt runt. Bebis skulle ut om jag så skulle gå ut den! Efter några timmars promenerande och fortfarande ingen större skillnad i värkarna la jag mig i soffan och slappnade av lite. Då dröjde det inte lång tid förrän värkarna faktiskt satte igång igen! De blev starkare och starkare och vid kvart över nio sa det "boing" i magen, både jag och Ted hörde det, och så gick vattnet! Jag ringde in till förlossningen och en timme senare var vi där. Vid det laget var värkarna STARKA och gjorde väldigt ont! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra för att få det att sluta, och jag ville så att någon skulle komma och ge mig Epidural. Vid undersökning som jag till slut (kändes som en evighet) fick konstaterade gulliga barnmorskan Lotta att jag var helt öppen (!), och i samband med det höjde hon lustgasen som jag fått och menade att det var jag värd vid det här laget, hon förstod att det gjorde ont... Någon Epidural var det ju inte tal om vid det här laget, bara att andas på i masken och härda ut... Klockslag och dylikt efter detta är inte helt klara för mig, men strax efter elva sa Lotta att "ja, vi får se om det blir den 24:e eller 25:e som bebis kommer", och som sagt, 23:47, efter ett par härliga krystvärkar (just då kändes det faktiskt rätt härligt att äntligen få ta iii mot smärtan) behagade fröken att kika ut! Vilken känsla!
Hon mådde fint och hon skrek som hon skulle, Lotta påstod att det var en av de piggaste bebisar hon förlöst, och hon sög fint på mammas bröst med en gång. Ted grät och var lycklig, och jag var nog mest i chock, det låg en bebis på mitt bröst!
Sedan förlossningen har det mesta rullat på. Vi var på återbesök i onsdags, och där konstaterades att hon gått ner för mycket i vikt, 10% av sin födelsevikt... Det resulterade i en natts pumpande och matande med skål för att se till att flickebarnet fick i sig ordentligt med mat. Hon fick inte riktigt till det med att äta på mig, och då hon inte fått i sig ordentligt innan hade hon heller ingen ork att suga. Dagen efter var vi där igen, och då hade hon gått upp nästan 100g på mindre än ett dygn. Nu har hon med hjälp av en amningsnapp kommit på hur hon ska bära sig åt för att få i sig maten, och hon orkar äta läänge. Skönt! Har varit psykiskt påfrestande och man är ju full av känslor, hormoner och oro som inte gör det hela enklare. Men som sagt, nu går det jättefint och hon äter mest hela tiden! Sover gott på natten gör hon också, i sin egen vagga bredvid sängen! Fortfarande har jag inte fattat att jag och Ted blivit föräldrar, och att denna fina, underbara, perfekta varelse är vår dotter, bebisen som legat i min mage och sparkat och levt rövare.
Ett litet mirakel är vad hon är.
Nu kommer snart morbror Niklas och Frida hit på besök, och här kommer några bilder på vårt lilla underverk:
Liten liten Livia
Myser med mamma på BB
Men den här gången tycker åtminstone jag att jag har ett fullt giltligt skäl. I lördags, den 24 juli kl23:47 kom vår lilla dotter till världen! Livia ska hon heta, och hon är det finaste jag vilat mina ögon på!
Förlossningen gick bra. Värkarna satte igång så smått fredag eftermiddag när jag och mamma var på loppis uppe på torpet. De tog i framåt kvällen och natten, och fem på morgonen på lördagen var jag och Ted inne på Mölndals förlossning. Jag fick bada och de mätte mina värkar och bebis hjärtslag. Vid halv tolv konstaterade de dock att värkarbetet inte var fullt igång och jag hade från fem på morgonen inte öppnat mig mer än de 3cm som var när jag kom in. De skickade hem oss.
Här vart jag helt förkrossad. Det skulle ju komma en bebis, jag ville inte åka hem! Väl hemma googlade jag om värkar som avtar, vilket de hade gjort vid det här laget, jag hade knappt ont alls. Jag läste om folk som haft det som jag, värkarna stannade av, och hela förlossningen dröjde över en vecka! Jag läste också råd som att det var bra att promenera för att få igång det igen. Så jag och Ted gick ut på en timmes promenad. Jag gick som aldrig förr! Väl hemma fortsatte jag att gå i trädgården och i huset, runt runt runt. Bebis skulle ut om jag så skulle gå ut den! Efter några timmars promenerande och fortfarande ingen större skillnad i värkarna la jag mig i soffan och slappnade av lite. Då dröjde det inte lång tid förrän värkarna faktiskt satte igång igen! De blev starkare och starkare och vid kvart över nio sa det "boing" i magen, både jag och Ted hörde det, och så gick vattnet! Jag ringde in till förlossningen och en timme senare var vi där. Vid det laget var värkarna STARKA och gjorde väldigt ont! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra för att få det att sluta, och jag ville så att någon skulle komma och ge mig Epidural. Vid undersökning som jag till slut (kändes som en evighet) fick konstaterade gulliga barnmorskan Lotta att jag var helt öppen (!), och i samband med det höjde hon lustgasen som jag fått och menade att det var jag värd vid det här laget, hon förstod att det gjorde ont... Någon Epidural var det ju inte tal om vid det här laget, bara att andas på i masken och härda ut... Klockslag och dylikt efter detta är inte helt klara för mig, men strax efter elva sa Lotta att "ja, vi får se om det blir den 24:e eller 25:e som bebis kommer", och som sagt, 23:47, efter ett par härliga krystvärkar (just då kändes det faktiskt rätt härligt att äntligen få ta iii mot smärtan) behagade fröken att kika ut! Vilken känsla!
Hon mådde fint och hon skrek som hon skulle, Lotta påstod att det var en av de piggaste bebisar hon förlöst, och hon sög fint på mammas bröst med en gång. Ted grät och var lycklig, och jag var nog mest i chock, det låg en bebis på mitt bröst!
Sedan förlossningen har det mesta rullat på. Vi var på återbesök i onsdags, och där konstaterades att hon gått ner för mycket i vikt, 10% av sin födelsevikt... Det resulterade i en natts pumpande och matande med skål för att se till att flickebarnet fick i sig ordentligt med mat. Hon fick inte riktigt till det med att äta på mig, och då hon inte fått i sig ordentligt innan hade hon heller ingen ork att suga. Dagen efter var vi där igen, och då hade hon gått upp nästan 100g på mindre än ett dygn. Nu har hon med hjälp av en amningsnapp kommit på hur hon ska bära sig åt för att få i sig maten, och hon orkar äta läänge. Skönt! Har varit psykiskt påfrestande och man är ju full av känslor, hormoner och oro som inte gör det hela enklare. Men som sagt, nu går det jättefint och hon äter mest hela tiden! Sover gott på natten gör hon också, i sin egen vagga bredvid sängen! Fortfarande har jag inte fattat att jag och Ted blivit föräldrar, och att denna fina, underbara, perfekta varelse är vår dotter, bebisen som legat i min mage och sparkat och levt rövare.
Ett litet mirakel är vad hon är.
Nu kommer snart morbror Niklas och Frida hit på besök, och här kommer några bilder på vårt lilla underverk:
Liten liten Livia
Myser med mamma på BB
Kommentarer
Postat av: Hanna
Härligt att allt går bra och att ni nu fått er lilla tjej! Kram på er allihop!
Postat av: Lisa
Grattis till flickan! Hon är jätte söt! Lycka till i fortsättningen! Kramar Lisa (från Mattsons som hade Fantasy om du kommer ihåg :))
Trackback
