Jenniejen

I onsdags eftermiddag sa familjen hejdå till vår trogne vän Alma, som varit med oss i tolv och ett halvt år...
Till slut sa hjärtat (antagligen) att nu orkar jag inte slå mycket till, så när Alma legat på golvet och bara flåsat och inte orkat röra sig på en liten stund fick veterinären komma och hjälpa henne att somna...

Jag och mamma hade tidigare på dagen varit i Gunnebo med hundarna, och Alma var som vanligt. Lite trött har hon ju varit ett tag, men hon tog sig runt skogsrundan och var på bra humör.... Läskigt att det gick så fort, men samtidigt är det ju bra, hon behövde inte lida länge i alla fall.
Det är en väldigt konstig känsla att hon liksom bara är borta nu, hon har ju i stort sett alltid funnits där, sedan jag var 9år. Den som har det jobbigast nu är nog mamma min, hon som "går i det" hemma. Alla rutiner, svansviftandet när man kommer hem, någon som puttar på en när man sover.... Men lilla Nova har hon i alla fall, och hon kommer vara där mycket nu när skolan drar igång för min del. Och även om det inte läker många sår just nu, så har hon haft ett långt och bra liv, det är inte många så stora hundar som blir så gamla!

Tyvärr har jag inte så många kort på Alma på datorn, men här är några ifrån de sista två åren i alla fall:


Hon äälskade snö och kunde bara ligga ute i det så här!


Alma och jag på nyårsafton 08/09


Lurvig som en liten björn!


Hon hade världens bästa tålamod med lilla Nova!


De två finaste!


Och precis som de flesta flattarna var hon ett riktigt blötdjur!


Sista promenaden i Gunnebo...

Tack för många fina år fina fina Alma! Världens finaste och snällaste hund - någonsin!